Åkte som sagt tidigare från jobbet igår pågrund av omständigheterna. Möte upp Linda i centrum fikade och pratade om allt. Hon ville inte att jag skulle sitta hemma som hon gått igenom samma sak förut, hon vet precis hur jag känner. Ingen matlust överhuvudtaget, och dem vill knappt att jag ska jobba som jag mår. Det kommer i perioder. Tårar som kommer långsamt, paniken smyger sig fram. JAG HAR ALDRIG ÅNGRAT MIG SÅ MYCKET som jag gör just nu.. Varför lyssnade jag inte på alla i min omgivning som sa att jag skulle säga det? Jag väntade bara på det rätta perfekta tillfället att säga det öga mot öga.. men kolla vad som hände? Jag står här ensam klar nu, med bröstsmärtor ett hjärta som inte orkar pumpa en kropp som inte orkar bära sig framåt ett huvud som inte kan tänka på annat en Jessica som inte vill leva längre.....

Hade även ett långt samtal med Örjan igår, och jag grät och grät. Han grät, vi grät. Han är ledsen, jag är förstörd. Jag sov tre timmar denna natt. Örjan låg brevid mig hela natten, höll om mig. Sa att det ordnar sig, jag sa jag hoppas det jag vill bara vara med honom ingen annan. Örjan svarade då kämpar vi tillsammans Jessica för jag vet hur mycket du vill det här och jag vet hur du har pratat om att flytta ihop med honom.. Då bröt jag ihop jag grät jag grät riktiga floder. Örjan höll om mig, mamma kom in. Hon sa för första gången på riktigt länge ' Jessica, jag älskar dig. Du klarar det här. Vi kämpar med dig. Om du vill ha honom och bara vara med honom. Vi hjälper dig!' Då grät jag ännu mer.. Det gör jag nu när jag sitter och skriver detta också.
Jag mår inge bra. Jag ångrar att jag inte sa något tidigare..

Men på min födelsedag (fest) då viskade jag faktiskt i ditt öra.. Att du var mitt allt och att jag bara ville vara med dig. Du kanske hade somnat men det trodde inte jag för du svarade m..
HELP ME!!! I JUST WANNA BE WITH YOU I LOVE YOU SO , I WILL FIGHT FOR THIS!!!!