Jag gömmer mig bakom en mur. En mur jag själv byggt upp.
Av hat. Av svek. Av oförklarad kärlek. Jag bråkar med mig själv från dag till dag. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag är bara fejk. Helt fejk. Ett leende på mina läppar är inte längre äkta. Det är bara sorg och hat bakom det. Hur mycket jag än vill så går det inte. Jag känner gråten i halsgroppen. Jag känner min stress. Jag känner att jag inte mår bra. Alla säger att man ska prata med någon. Ingen förstår mig. Ingen kan förstå hur jag känner mig. Hur min kropp säger ifrån. Hur jag inte orkar leva egentligen längre. Jag vill inte dö verkligen inte. Men kroppen min säger stopp nu. Vart ska jag ta vägen? Jag får inga svar längre. Hur mycket jag än ropar på hjälp så svarar ingen. Det finns ingen att luta sig mot längre. Det finns ingen att lita på längre. Det finns ingen som ställer upp. Det finns ingen där för mig längre dvs. Vart ska jag ta vägen nu när det säger stopp? Allt detta pågrund av människor i min omgivning och mig själv.. Varför? Bör jag fortsätta andas?