Jag ljuger för dig. Ljuger för att jag inte kan ta det själv. Kan inte ta emot det jag står inför. Skiljer inte
längre känslor från minnen. Kärlek från sorg. En stavmixer i hjärtat. Blandar om. Shottar framtid och spyr
förflutna droppar. Krampar av tomheten i den tömda magen. Det kan stundtals kännas som att jag inte ser
annat än minnenas television. Så många chanser till något vackert nu. Jag bör göra skillnad på det jag vill,
och det jag behöver. Det är nu jag ska komma till insikt. Men där är bromsklossen. Påsen med känslor i, som
slungas framför mig. Får mig att stanna upp och kolla. Begrunda det vilket ligger gömt däri. Ska jag fortsätta?